Bekväm

Igår var det fem minuters elsparande världen över och jag släckte alla lampor, stängde av musiken och datorerna. Vi blev så fångade i ögonblicket och öppnade en flaska vin och satt vid levande ljus. Det låter pretto, men det var fint och kanske något jag skulle göra varje kväll? Kanske inte vinet, men resten. Jag funderar mycket på våra bekvämligheter i världen och på de som inte har det. Och på det som jag inte har men som jag inte tänker på att jag inte har. Det är lätt att börja samla på bekämligheter, mycket vill ha mer och vips så är man kapitalist, individualist, sparare och samlapåsigare. Jag vet att det är stor skillnad på att jag inte har lyx som finns att få och att somliga inte ens har det mest nödvändiga, men jag tror att jag hade kunnat ha mycket mindre och ändå inte känt mig som en som fattas massor. Färre saker, mindre saker, färre kläder, inte mindre kläder (obekvämt) men färre rum och mindre yta. Jag planerar nya konstprojekt, som kanske bara jag kommer att se och ny musik som kanske bara jag kommer att lyssna på, men det jag saknar kan jag skapa och det jag har kan jag ge bort.

Balans

Jag filmar något stort, på en scen. Scenen rör sig och folket jublar! Det är musik, från flera olika håll. De skrattar och kramas, jag får vara med, men på håll. Musiken är väl för alla? Den går ut till alla, men alla får inte vara på scenen, de mottar ljudet som de inte själva kan skapa. Sen går de hem och försöker, men de är ensamma och det låter inte mycket, inte tillräckligt snabbt. Någon annan hittar något nytt och testar det hemma och det låter. Det låter kanske mycket. Vissa ger och vissa tar. Jag tar och ger igen.

Jag funderar en del på balans, och på att vara duktig. Eller på att ge. Eller att ta. Eller visa. Filma.