Jag filmar något stort, på en scen. Scenen rör sig och folket jublar! Det är musik, från flera olika håll. De skrattar och kramas, jag får vara med, men på håll. Musiken är väl för alla? Den går ut till alla, men alla får inte vara på scenen, de mottar ljudet som de inte själva kan skapa. Sen går de hem och försöker, men de är ensamma och det låter inte mycket, inte tillräckligt snabbt. Någon annan hittar något nytt och testar det hemma och det låter. Det låter kanske mycket. Vissa ger och vissa tar. Jag tar och ger igen.
Jag funderar en del på balans, och på att vara duktig. Eller på att ge. Eller att ta. Eller visa. Filma.
